lalalaa!
Idag för ett år sedan var min operationsdag, 10.12.16. Jag opererades för underbett och fick käkarna helt fixerade. Innan jag blev sövd så höll jag på och dö av nervositet, jag tror att allt som for omkring i mitt huvud gjorde att jag såg lugn ut, fast jag absolut inte var de. Jag följde bara med och gjorde som dem sa, och tänkte "låt det vara klart snart". Innan jag visste orden så vaknade jag och allt var klart, fast min resa för operationen hade just börjat.

Jag hade en "kylningsmask" över mitt ansikte och var helt svullen med sladdar och slangar på mig, det enda jag ansträngde mig att fråga om var vad jag hade i pannan. I pannan hade jag nämligen en super liten sårskorpa från skruven dem haft där för att mäta med, men den reagera jag på. Sedan kom kirurgen in och pratade och berätta att allt gått bra, sedan förklara dem vad slangen i näsan va till för. Den hade dem använt för att suga upp blodet som rinner ner i magen under operationen, men det kan även finnas kvar efteråt så man kan bli väldigt illamående. Och det är inte bra att spy med nyopererad käke som är helt stängd av en fixering. Och jag sa (mumlade så gott jag kunde) att jag säkert skulle må illa, och sköterskorna sa att det är nog ingen fara. Det dom inte visste var hur lätt jag har för att må illa och spy! Jag mådde illa flera gånger och höll på att spy, och ni kan ju tänka er vilken panik man får om ansiktet gör ont och man inte kan öppna munnen! Men som tur var dem snabba med att "dammsuga" min mage genom slangen i näsan, men det var inte det mysigaste, men det hjälpte.

Mitt nästa minne är att jag blir flyttad till den vanliga uppvakningsavdelningen där jag får ett jätte stort rum själv för att vänta på en annan plats i en sal med flera personer i. I det här stora rummet började jag inse att operationen var gjord och det kändes skönt, jag fick även min favorit sköterska här som jag senare under min vistelse på sjukhuset frågade mamma efter hela tiden. haha!
Sedan fick jag en plats i en sal med många andra, där minns jag en kille som låg och ropade på sköterskan hela tiden för han hade så ont, stackarn!

Första gången jag såg mig i spegeln var när jag morgonen efter skulle få gå på toa och kissa. Sköterskorna som hjälpte mig sa "kom ihåg att det är en spegel här inne" och jag tänkte "Varför skulle jag bry mig om en spegel", men när jag såg in i spegeln förstod jag varför dem påmint mig om spegeln! Jag hade ju inte mitt ansikte längre och det här var första mötet med mitt nya i ett tidigt stadie!

Under dagen fick jag komma till den vanliga avdelningen för "öra, näsa, hals" där jag fick ett eget rum med tv som jag kunde lyssna på. Eftersom jag varit på toa en gång så började min kropp komma på hela tiden att den blev kissnödig av allt dropp. Men jag kunde inte gå själv så jag tröck på den röda knappen bredvid sängen som sköterskan sa att jag skulle trycka på, men inget hände. Jag tröck och tröck, hände fortfarande ingenting. Jag fick typ panik för att jag blev på kissnödig, men tillslut kom en annan patient förbi och hjälpte mig! Sedan kom en sköterska och hon sa "varför tröck du inte på knappen" med då märkte hon att hon inte hade stoppat in den i uttaget så jag hade legat och tryckt på en knapp som inte ledde någon vart! kul..

Jag villa åka hem i princip på engång när jag kom till den sista avdelningen, jag trivdes inte där. Innan jag fick duscha så skulle slangen i näsan bort, jag minns hon på kirurgavdelningen som är så snäll och lik min farmor. Hon gav mig saft och tvingade mig dricka upp den för att jag måste få i mig någonting! sedan drog dem hur den äckliga slangen som varit i min blodiga mage.
För att åka hem hade dem vissa krav på vad man skulle ha klarat av innan. Jag minns inte allt, men ett av dem var att man skulle klara av att duscha. Den var den jobbigaste duschen jag någonsin duschat! Jag orka knappt stå, men framförallt inte hålla upp mitt huvud som vägde ton! Mitt huvud var som ett bebishuvud på en bebis. Jag duschade och skulle få åka hem.

Syster och mormor kom och hämta mig och mamma, jag hade super gosigt täcke och kudde i baksätet. När jag väl var hemma njöt jag av att få vara i mitt rum i min säng! De kommande dagarna var jobbiga men inte så smärtsamma som jag hade trott, men efter någon vecka när svullnaden börja gå ner och när jag fick tillbaka viss känsel började det göra ont. Gosigaste katterna, Nicklas, farmor och mamma förgyllde mina dagar, även musikhjälpen som var min polers dagarna runt. Jag hade även mina gosiga tofflor och sims!


Här är en bild en och en halv vecka efter operationen.




Det här är drygt en månad efter operationen med fixering.




Jag har hur mycket som helst jag kan skriva om operationen, men då skulle inlägget bli så otroligt långt!
Jag kommer lägga upp fler bilder, har inte tillgång till läkarnas bilder än, men fler bilder sedan operationen kommer! Ska försöka få fram före och efter bilder.
Om det är någon som ska göra liknande operation eller om det är någon som har frågor så är det bara att fråga! [email protected].

<3iNA